Roadracing

Det blev ingen träning på tisdagen pga tidsbrist plus att det är rätt skönt att vara hemma med familjen också och slippa stressa med lastande och åka 50 mil. Istället tog jag det lugnt och vi åkte till Karlskoga (Gelleråsen) på torsdags eftermiddagen. Hela familjen var med och vi sov bak i bussen allihop. Elliot hade fått en ny madrass som var 120 cm lång och precis fick plats mellan hjulhusen längst bak. Maria, Emma och jag låg på luftmadrassen och det fungerade fint.

På fredagen regnade det rejält och vårt första kval körde jag på regndäck. Hade 10:e tid när passet bröts pga en otrevlig olycka med en allvarlig knäskada som följd (rykten i depån sa att han som kraschade aldrig kommer att kunna köra hoj igen, hoppas det inte stämmer). Vi fick köra resten av passet sist på dagen (EM-klassernas tider flyttar man tydligen inte på, mer om det nedan) och då var det torrt på banan. Började få upp farten men kom ikapp en kille som var lite långsammare men jag hade ändå problem att ta mig om honom. Sänkte tempot för att släppa iväg honom och på så sätt kunna få ett par fria varv. Börjar ladda igen och går in i Esset med bra fart, lägger över åt vänster för att ta utgången när framhjulet släpper och jag går omkull. Hinner tänka att det var väl själva fan vad många krascher jag ska råka utför innan jag tycker att jag glidit klart på asfalten och ska ställa mig upp. Precis som man brukar se på TV ställer sig förarna ofta upp för tidigt och jag förstår nu varför de gör så. Det känns som att det går jättesakta fast det inte alls gör det. Försökte resa mig upp med tumlade runt ett par varv på gräset innan jag stannade och kunde resa mig upp på riktigt.

Lätt bedrövad samlade jag upp några kåpdelar som hade lossnat och kollade när flaggvakterna tog upp min hoj. Det var ingen rolig syn eftersom det mesta verkade ha spruckit eller gått sönder. Medan jag väntade på skamkärran kollade jag över hojen och som befarat var det en hel del skador: kåpglaset spräckt, toppkåpan spräckt på ett par ställen, kåpstaget fram knäckt, vänster styrhalva (clip-on) av, generatorkåpan hade ett hål som det läckte olja ur, vänster kraschpuck och fotpinne skrapade men hela, gängstavarna som går in och ut ur quickshiftern var böjda, cutsen (den del man sitter på och som går ut över bakhjulet) hade spruckit plus att i princip alla fästen var trasiga (gjorda i glasfiber), bakramen sprucken samt en massa repor här och där.

Känner hur musten börjar gå ur kroppen och jag funderar allvarligt på att skita i allting, packa in hojen i bussen och åka hem. På vägen in läcker det olja från generatorkåpan och jag får hjälp av några att rulla in hojen i tältet. Folk är som flugor runt en sockerbit vilket är förståligt och så här i efterhand förstår man att de bara vill veta vad som hänt och om de kan hjälpa till med något. Maria och jag går till sjukstugan för att få en rapport skriven (kan vara bra om man skulle få framtida men) och när vi är tillbaka har mina tältgrannar Marcus och Tjoffe redan börjat skruva av kåpor och låna delar från andra förare för att få ihop hojen. För att göra en lång historia kort så var hojen klar och besiktigad på lördag förmiddag och jag kunde köra andra kvalet. Tog det väldigt lugnt då jag visste att min tid från andra delen av första kvalet skulle räcka till en hyfsad startplats så jag åkte mest runt och kände så att allt var okej med hojen.

Tankarn inför racet som gick sist på lördagen var att få tillbaka glädjen med körningen och att se om det fanns något ljus där borta i tunneln. Startade på en 15:e plats och gjorde, som vanligt, en dålig start och var bland de sista in i första kurvan. Körningen stämde bättre och bättre ju längre racet gick och på slutet var det riktigt kul och tankarna på krascherna började försvinna. Slutade på en 17:e plats och kände mig nöjd. Vi stannade kvar på söndagen för att se Marcus köra Rookie 600 och kolla på ett par av EM-klasserna.

Angående EM-teamen så verkade de ha egna regler i depån och man kunde ana att arrangörerna behandlade dem med silkesvantar för att ingen skulle säga något negativt om arrangemanget. Våra svenska banor (Anderstorp undantaget) är nästan som gokart-banor jämfört med vad EM körs på i vanliga fall så vi får vara glada att det arrangeras så här pass stora tävlingar i Sverige. Det blåste rejält på lördagen och söndagen vilket fick till följd att tälten höll på att blåsa bort och folk surrade fast dem i allt som fanns att tillgå. Förutom ett par EM-team som istället slog ner stora järnpinnar i asfalten. Hade någon svensk gjort det hade vi fått respass direkt men för vissa gick det tydligen bra att göra så. Samma sak med depåtystnaden som börjar klockan 20. Flera EM-team stod och testkörde sina hojar ett par timmar senare utan att någon från arrangören sa till dem. Istället fick folk som ledsnade på ljudet gå dit och stirra lite argt på den som stod och varvade för att de skulle sluta. Som sagt, det verkar vara skillnad på folk och folk.

På det stora hela var det dock ett bra arrangemang men lite varmvatten i duscharna hade inte skadat, jäklar vad pigg man blir efter en rejäl kalldusch.

De närmsta dagarna kommer att ängas åt lite mer permanenta lagningar av kåpor mm samt inköp av lånade delar och en del annat nytt som ska skydda bättre vid nästa krasch (jo, en sån lär komma men det får gärna dröja ett par tävlingar). På onsdag nästa vecka bär det av mot Skåne och Knutstorp där roadracing SM körs 10-12/8.

Efter kraschen förra veckan har jag gått och velat mellan att beställa en begagnad ljuddämpare från USA (kostar $15-30 plus lika mycket i frakt), laga den gamla eller köpa ett helt nytt Yoshimura slip-on. Då jag ska köra redan i dag, tisdag, fick det bli svetsning och det visade sig inte vara helt enkelt.

Ljuddämparen är gjord i titan för att vara så lätt som möjligt vilket självklart är bra på en hoj där man alltid vill ha så låg vikt som möjligt. Nackdelen är att det inte är något vanligt material som vem som helst kan laga. Efter att ha lagt ut en tråd på www.sporthoj.com fick jag kontakt med en kille som heter Rolle och som kunde svetsa i titan. Åkte hem till hans verkstad i söndags och trodde att den skulle se ut som vilken liten garageverkstad som helst men ack så fel jag hade. Det var en mekanisk verkstad med stora datorstyrda fräsar och svarvar och massor av andra häftiga maskiner. Efter svetsningen fick jag en lite guidad tur i verkstaden och fick se teamets fyra hojar som de kör classicracing med.

I dag monterade jag den lagade ljuddämparen så nu är det bara att tuta och köra. Passade även på att tvätta och vaxa underkåpan, den som fick ta värsta smällen vid kraschen, och det var inte så mycket skador annat än kosmetiska. Monterade de nya fotpinnarna och har sparat de gamla som reserv om de skulle behövas i framtiden.

Min sponsor www.ngc-racing.com skickade upp en ny uppsättning kraschpuckar då den på högersidan slipades ner till hälften under den korta glidturen på asfalten. Kraschpuckar är väl investerade pengar då allt annat på hojen som kan skrapas sönder om man inte har dem vanligtvis kostar en mindre förmögenhet.

I dag blir det träning på Sviestad som vanligt och sedan drar jag till Gelleråsen på torsdag för helgens tävling. Siktar på en topp 10 placering på lördag och det borde gå om jag kommer i väg någorlunda i starten.

Precis som förra veckan blev det träning både tisdag och onsdag = kanonkul!

Tisdagens träning i Linköping var lite annorlunda eftersom jag var med och höll i träningen. Det innebär att man tar undan koner från trafikövningarna, tar betalt av de som ska träna, ser till att flaggor kommer ut, startar och avslutar passen osv. Vi var 4 st så det gick som en dans och vi kunde turas om att köra.

Fick till ett bästa varv på 1:00,29 vilket är nytt personbästa men mest glädjande var att jag körde flera varv inom samma sekund. Mest irriterande var att det bara saknades 30/100 för att komma under minuten.

Med en kvart kvar frågade Teddy om jag ville prova hans 250 racer och ett sånt erbjudande kan man bara inte säga nej till. Det tog ett par varv att vänja sig vid det smala registret som en tvåtaktare har men ju mer jag körde ju roligare blev det. Man kan bromsa senare, gasa tidigare och ha en högre kurvhastighet. Skulle gärna prova igen men då en hel dag så man hinner vänja sig.

I dag åkte jag och Maria till Gelleråsen i ottan. Avfärd 06:00 är enligt Maria okristligt tidigt och inte värdigt en modern människa men hon piggnade till efter ett par koppar kaffe och två ostfrallor. Indelningen i A- och B-förare som jag kritiserade förra veckan gällde även i dag. Fartskillnaderna mellan moderna 1000-kubikare och små standard 125:or och 50 kubiks classichojar är enorm men som vanligt krävs det väl en olycka för att någon ska reagera.

Gick ut på första passet (i A-gruppen av förklarliga skäl) och allt kändes bra. Började ladda på och bestämde mig för att bromsa mig förbi en annan förare i slutet av rakan. Inbromsningen blev dock lite för hård och jag borde så här i efterhand ha släppt av och kört rakt fram på den gamla delen av banan som finns kvar. Istället så gick jag in i första kurvan med för mycket broms i förhållande till nedlägget vilket resulterade i att framhjulet tappade greppet och hojen kanade ut i grusfållan i ett lite gnistregn. Jag kom glidande efter hojen och kunde resa mig upp direkt. En flaggvakt kom springande och hjälpte mig att resa hojen men jag fick inte köra vidare, vilket var tur eftersom ena fotpinnen hade lossnat. Det blev skamkärran tillbaka och besiktning av skadorna på hojen: Höger fotpinne av, högra sidan av underkåpan skrapad, krashpucken nedsliten till hälften (den gjorde sitt jobb) och ett par hål i ljuddämparen.

Nicklas (Cajback) förslog att jag skulle byta skruven som höll i fotpinnen till en något längre och mitt i all otur visade det sig att en annan depågranne hade just en sån skruv. Skruven fungerade bra men jag ska beställa nya fotpinnar i morgon, alltid bra att ha i reserv. Ljuddämparens små hål går förhoppningsvis att svetsa, den är i titan så jag är osäker på vad man ska svetsa med men det löser sig.

Själv klarade jag kraschen bra. Har bara lite ont i ena foten, troligtvis en lättare stukning, och kunde köra resten av dagen. Tog det lugnt i B-gruppen och det tog ett par pass innan jag fick upp farten igen men efter sista passet kändes det riktigt bra igen.

I morgon har Maria, självutnämnd teamchef, bestämt att vi ska åka till en parkering och öva starter. Skönt med en fru som bryr sig om ens hobby (innerst inne skäms hon säker för mina dåliga starter )

"Alla känner apan, apan känner ingen" är ju ett välkänt ordspråk och det passar in rätt bra på mig ibland.

Tisdagskvällen spenderades i Linköping på den vanliga tisdagsträningen. Dock blev starten på träningspasset lite annorlunda eftersom någon hade lagt en hel del olja på banan under en körning på söndagen. Vi fick ge oss ut med borstar och ta bort det som gick av absolen (oljesaneringsmedel) i ingången till Esset. Några andra fick gräva diken vid nya chikanen som inte klarade den senaste tidens regn och det rann en liten flod från ena sidan av banan till den andra.

Första passet började med att två personer krokade ihop och en av dem bröt nyckelbenet (fick jag höra efteråt). Ingen mer körning för honom den kvällen men den andra killen fortsatte och hade ingen höjdarkväll direkt för på nästa passa low sajdade han ut ur Torparn. Sur som fan packade han sin buss och åkte hem, fullt förståligt då vissa dagar som bekant känns som att man borde ha tillbringat i sängen.

På sista passet hade jag laddat rejält för att ta i ordentligt men min satsning på ännu bättre personbästa grusades omgående. Kommer ut på långa rakan och ser bara ett stort vitt moln! Killen framför har råkat ut för något fel på motorn och jag får stopp på honom vid däckstraven i nya chikanen. Med tanke på oljespillet i söndags kändes det inte som någon höjdare att rulla hojen längs banan till depån så jag sa åt honom att vänta tills skamkärran kom istället. Hela båten (underdelen av kåpan) var fylld med olja.

Styrde hemåt med ett nytt personbästa på 1:00,5 så nu är det bara en halvsekund som ska kapas för att komma under minuten.

Efter några timmars sömn bar det av till Gelleråsen i Karlskoga tillsammans med Maria och Elliot för en hel dags träning. Förra onsdagen var det bara en grupp med hojar men nu hade de delat upp oss i A- och B-förare (A-förarna har tagit poäng som B-förare och blivit uppklassade) vilket redan på förhand kändes som en dålig idé. Det visade sig vara så också, tyvärr.

Ut klockan 9:40 i B-gruppen tillsammans med ca 40 andra förare av olika kvalité blev en mindre mardröm. Inte ett enda fritt varv på hela passet. Folk som körde kors och tvärs, classichojar som gick som gamla mopeder osv. Tog efter tiotalet varv beslutet att köra av eftersom det var helt meningslöst och istället hoppa in i A-gruppen. Körde där resten av dagen och det fungerade utmärkt. Blev omkörd 1-2 gånger per pass av snabbare killar och fick köra om desto fler.

Bara för att man är B-förare betyder det inte att man kör långsamt och är i vägen för snabbare förare. Indelningen skulle självklart ha gjorts på varvtider istället, då hade vi haft två grupper där fartskillnaderna var mindre vilket ökar både säkerheten och förutsättningarna för en bra träning.

Tidtagningen strulade fram till klockan 14 men efter det fick jag iaf ett par 1:11-tider och för egots skull inbillar jag mig att det vart minst en 1:10-tid på förmiddagen

Angående apan i början så var det ett par stycken framme och hälsade på Gelleråsen. Folk som visste hur jag såg ut men jag kände inte igen dem förrän de presenterade sig. Kul att de hälsade och att man fick ansikten på dem man brukar diskutera saker med på www.sporthoj.com.

Nu vet man hur proffsen har det. Fick skriva min första autograf på Gelleråsen igår

Som vanligt handlar mycket om vädret när man ska iväg och träna. Vad har SMHI spått? Vad verkar mest sannolikt osv. Prognoserna för onsdagen såg inte så bra ut men Marcus tyckte ändå att vi skulle åka ner, det borde bli torrt mitt på dagen med lite tur. Under resan till Gelleråsen regnade det konstant och det stänkte fortfarande lite när vi kom fram. Efter inskrivning och betalning tog vi det lugnt och stod över första passet. Filip Backlunds pappa garvade och frågade om vi skulle vila oss i form.

På dagens andra pass, vårt första, åkte jag ut på slicks och kände mig för. Det började bli ett torrspår men både i Ejes och Depåkurvan rörde sig bakdäcket oroväckande så det blev ett ganska lugnt pass.

Under resten av dagen var det helt torrt och solen tittade till och med fram. Monterade laptimern och såg en 1:12,7 tid vilket kändes bra då mitt personbästa på Åsen är 1:11,48 satt efter många många varv förra året. Det var mycket folk ute på banan och svårt att få fria varv. Sista passet blev dock lyckat tidsmässigt och jag satte 1:11,6 på sista varvet!

Mina varvtider

Passade på att öva lite starter och är jag bara lite bestämd vid växlingen från ettan till tvåan ska det gå bra. Bara att fortsätta med provstarterna så ofta det går.

Det roligaste under dagen var dock när en kille i 10-års åldern kom och frågade om han kunde få min autograf. Eftersom vi stod precis bredvid Filip Backlund tänkte jag att killen fått Filips autograf och trodde att jag också var någon RR-kändis. Svarade att han nog inte ville ha min autograf men det ville han visst det. Han ville ha allas autograf så både jag och Marcus fick skriva "Till Marcus" och sedan våra namn och nummer på små papperslappar.

Volvos Robert Dahlgren var också där och testade med STCC Volvon. Jäklar vad den lät och gick, jättekul att se!